Tag Archive | utmattning

På god väg att hämta mig från utmattning

Denna diffusa sjukdomskänsla som inte riktigt går att ta på. Att känna sig trött in i märgen och inte kunna göra något åt det. Att inte ha energi att uppbåda till att göra det basala och definitivt ingen ork och lust till något roligt heller. Känslan av att bara vilja sova bort resten av livet, det är utmattning. Kroppens system går ner på sparlåga för att tvinga dig att vila och återhämta dig under lång tid. Eftersom du inte lyssnat tidigare.

Kroppen och hjärnan styr dina beteenden mer än du anar. En väldigt bra bok att läsa om det för den som är intresserad är ”Ditt inre liv” av Mats Lekander.

Men det hjälper inte med bara vila för att återkomma till livet. Man behöver bland annat omvärdera sitt liv och prioritera annorlunda. Lära sig nya beteenden och ändra mönstren i hjärnan.

För mig har det handlat om att förstå att jag är introvert som laddar energi i vila och återhämtning och inte i aktivitet i sociala sammanhang. Jag behöver vila, ha roligt, vila, ha roligt. Jag har också insett att jag är en högsensitiv människa som tar in väldigt mycket information från omgivningen och behöver tid att bearbeta detta. Jag har trott att jag var en extrovert, stark person och gjort allt för att hinna med andra människor som är extroverta och icke högkänsliga. Detta innebär att min hjärna får jobba på högvarv hela tiden, för att hinna med i tempot och även hinna bearbeta all information som jag tagit in som andra människor sållar bort. Vidare har jag inte tagit vila på allvar eftersom det är fult att vara lat och jag har lärt mig att prestera är vägen. När jag har vilat har jag gjort det hela tiden på spänn med ena ögat öppet och ständigt beredd att agera. Det är inte konstigt att det inte går längre då när kroppen och hjärnan nått vägs ände. Att lära sig hur min hjärna fungerar har varit väldigt viktigt för att hitta vägen till energi igen och inte riskera att ramla tillbaka i utmattning igen.

Två bra böcker om ämnet är:

Att sömnen är viktig vet de flesta, även jag. Jag tyckte jag gjorde allt för att sova så bra det gick, följde alla tips man kan hitta, men det blev inte bättre. Inte förrän jag släppte taget helt och lät mig själv somna vid 20-21 på kvällen, sova tills jag vaknade av mig själv varje morgon och även tillåta mig att slumra under dagen utan att vara orolig för att det skulle störa nattsömnen. Inte förrän efter två-tre månader på det viset började det sakta vända. Jag sover fortfarande så mycket jag bara kan. Målet är att känna sig helt utvilad när jag kliver upp. Och eftersom jag har dålig kvalitet på sömnen, vaknar ofta och sover oroligt på grund av smärta så är kvantitet viktigt för mig.

Att sänka stressnivån vet också alla att det är viktigt. Men det är ofta lättare sagt än gjort. Här gäller det verkligen att värdera om vad som är viktigt. Vad är verkligen viktigt, på riktigt, när det kommer till kritan? Prioritera bort det andra. Lär känna kroppen, lyssna till vad den försöker säga dig, släpp spänningar och andas.
Jag har sänkt kraven på mig själv, lärt mig skjuta upp saker som inte är nödvändiga i nuet, och lärt mig säga nej. Nej jag vill inte, jag orkar inte, jag har ingen lust eller jag vill bara vara hemma och göra ingenting. Det svåraste jag gjort och som jag jobbar på hårt är att sluta vara självständig och våga ta emot hjälp även om jag kan själv. Att släppa taget och vara lat. Jättejobbigt!

Maten är väldigt viktig. Att få i sig alla näringsämnen för att kroppen ska ha byggmaterial för att kunna bygga allt som är nödvändigt för att kunna återhämta sig. Här har jag lärt mig väldigt mycket av Anna Hallén om näring, balans på gungbrädor i kroppen och vikten av alla delar. Om hormoner och signalsubstanser, om tarmen och näringsupptag. Det är inte heller något som går fort, det tar tid för kroppen att bygga bort näringsbrister som uppkommit av långvarigt felaktig kost och stress. Man märker inte heller allt som händer i kroppen eftersom det förändras så sakta. Tålamod är viktigt!

De system i kroppen som drabbas hårdast vid stress är sköldkörteln och binjurarna och deras balans. De går ner på sparlåga för att tvinga dig till vila och kroppen prioriterar viktigare saker än de systemen. Vi tror att vi är sjuka men läkaren säger att det inte är något fel. Anna kallar det funktionella störningar. Läs hennes bok Gnisselzonen och förstå vad det handlar om. Jättebra bok!

Det som också påverkar är nivån av serotonin och dopamin balansen där i mellan. Kort så ser serotonin till att du vaknar upp och känner dig utsövd och dopamin att du känner dig nöjd och glad när du aktiverar dig. Åter igen Anna beskriver det väldigt bra i sin blogg!

Bristen på progesteron i kroppen hos kvinnor kan också ha del i att man har svårt att återhämta sig från utmattning. Kroppen gör av med mer progesteron vid stress och oro och brist påverkar speciellt serotonin.

Bra bok att läsa om PMS, förklimakteriet och klimakteriet och dess besvär som även kan påverka utmattning är Mia Lundin, Kaos i kvinnohjärnan.

Det finns fler saker att ta i tu med för många människor vid utmattning och det finns väldigt bra beskrivet hos Mia Lundin på hennes blogg om bland annat binjureutmattning. När man gjort allt detta och fortfarande inte kommit över tröskeln finns det kosttillskott som för mig fungerar fantastiskt. Det finns också beskrivet på samma sida och kosttillskotten går att köpa via hennes webshop.

Allt hänger ihop. Kroppen och hjärnan och allt det du tillför som näring, aktivitet, stress, vila, tankar och beteenden osv påverkar. Nu har du fått mina bästa tips och mycket läsning för att lära dig förstå hur allt hänger ihop. Jag är på väg åt rätt håll med en bit kvar, men jag känner mig hoppfull!

Om stress och utmattning i media

Jag funderar över vinklingen man ser i media gällande stress och utmattning. Varför är det bara framgångsrika personer som går in i väggen och som är sjukskrivna några månader som tas upp i media? Vad med alla dem som inte lyckas komma tillbaka till ett funktionellt liv? Alla dem som har fått utmattning som extra påslag på en redan jobbig sjukdom eller funktionsnedsättning i livet.

Det känns så enkelt att vara nere för räkning i några få månader och sedan ta sig upp och få ett bättre, lugnare och lyckligare liv eftersom man blivit medvetna och förändrat sitt liv. Tänk vad skönt som det var så det fungerade! Jag är verkligen glad för deras skull och jag förringar inte det som de gått igenom på något sätt. Att det går att bli frisk från utmattning på ett halvår och vara fullt fungerande efter det men lite justering av vardagen. Det känns nog hoppingivande för många andra som ligger på gränsen. Men det känns också som om pressen på oss andra, som inte lyckas med detta, att ta oss samman ökar. Det känns inte som en övergripande sanning, bara som en liten del i helheten. De flesta människor i utbrändhet har det inte så, det är min övertygelse.

Varför visas aldrig de som kämpar och kämpar, där kroppen inte vill vara med och där hjärnan kokar? Det finns många människor därute som har det på det viset, som blir utförsäkrade från sjukförsäkringen. Som måste kämpa med ekonomi och få livet att gå ihop fast de inte har energi och förmåga till det. Det finns dem som inte får sjukpenning för de anses för friska, som inte får a-kassa för de är för sjuka, som inte får hjälp från det sociala för de äger en bostad, en bil, eller har lite sparpengar för pensionen. Hela livet och det som de byggt upp rasar utan att de kan göra något åt det. Ytterligare andra får fortfarande sjukpenning men vet inte om den blir godkänd och de får en utbetalning för att kunna betala räkningarna förrän dagen innan. Det är en stor stress i sig att inte veta om man kan betala sina räkningar.

Jag vet inte med er andra men jag blir lite provocerad över hur det verkligen ser ut i vårt samhälle och hur det framställs i media. Det är en så stor diskrepans här. Och jag tror att hur saker och ting framställs i media blir lite av en norm fastän verkligheten inte ser ut så. Det blir ytterligare en uppförsbacke för dem som knappt klarar plan mark. Slå inte undan benen och sparka på dem som redan ligger! Media har en stor påverkan när det gäller att visa verkligheten och få till förändringar i samhället. Det är min åsikt. Vad tycker du?

Vad händer sedan?

Den tanken tänker jag varje dag, flera gånger om dagen. Vad händer sedan? Hur kommer mitt liv att se ut framöver? Vad ska jag leva av? Jag kan inte ens i min vildaste fantasi se hur en framtid skulle kunna se ut. Det är bara blankt. Inte svart eller ljust, inte kittlande eller oroande, utan bara helt blankt. Det som känns mörkt och oroande är just dagsläget, eftersom jag inte kan planera för en framtid, utan lever ur hand i mun. Ok, jag klarar mig idag och den här månaden, men hur ser nästa månad ut? Vem vet? Inte jag.

Det är svårt att vila i att det löser sig på något sätt. Jag lever ju efter tron och övertygelsen att var och en är sin egen lyckas smed och måste ta ansvar för sitt eget liv. Då kan jag ju inte bara sitta och vänta på att det ska lösa sig. Att vara sin egen smed och ta ansvar är dock inte detsamma som att klara sig helt själv och inte be om hjälp. Men initiativet och riktningen måste komma från mig. Och det är svårt att be om hjälp när jag inte vet vad jag ska be om hjälp med. Dessutom är jag ju en duktig flicka som kan själv. Även om hon inte så ofta får vara med och leka längre så finns hon kvar och försöker påverka.

All ovisshet påverkar ju även självkänslan. Om jag inte är den jag var förr, vem är jag då? Vad är min identitet och vem var den jag gav mig ut för att vara tidigare? Det känns som att leva i nuet utan vare sig framtid eller förflutet. Det kan ju vara positivt när man är säker på sig själv, men vet man inte vem man är, så förstår ju ingen annan det heller och då blir det svårt med ett socialt liv och relationer.

Jag läser mycket om människor som varit utbrända och tagit sig upp igen. Om den kamp de fört för att komma tillbaka till ett normalt liv, även om det livet ofta blir annorlunda än de hade innan. Då slår det mig att de oftast är utbrända för första gången i sitt liv och att de legat hemma i sängen under ett halvår och sedan är de sakta på väg igen. De har mycket att berätta om hur de lagt om sitt liv och prioriterar annorlunda gällande vad som är viktigt. Och sedan verkar det som om de är i full fart igen, fast med ett annat fokus. Jag hittar aldrig något om de som hamnar där igen och igen. Vad händer med dem? De som är högkänsliga men inte förstått det och bara byter riktning för att ändå komma till samma plats, i alla fall. Tar de sig någonsin tillbaka till ett så kallat normalt liv? Hur lever dem sina liv? Var finns alla dem, för de måste väl också finnas? Jag är ju inte ensam i det.

Jag har många frågor som ni ser, och inga svar. Jag vet inte vem som kan svara på mina frågor, bara att jag inte själv har svaren. Jag vill tro att det inte är hopplöst och att det finns svar och en framtid för alla. Jag är en pragmatisk problemlösare så hittar jag bara ett halmstrå, så kan jag elda under kitteln en liten stund till. Och så kan jag inte låta bli att tänka, tänk om? Tänk om jag skulle kunna hitta en väg fram till något bättre och långsiktigt, då skulle jag kunna hjälpa så många andra också. Det sista som överger en är hoppet sägs det, även om man är inne på bottenskrapet gällande tålamod, hopp och halmstrån.

Varför har vi så många människor i Sverige som blir utbrända?

Jag har funderat mycket på varför så många i Sverige går in i väggen? Drabbas av utmattningsdepression eller stressreaktion eller vad man väljer att kalla det. I mina ögon är det olika namn för samma sak. Bara graden av djup varierar och därmed möjligheten till att bli frisk och återhämta sig. Men det är allvarligt för alla som hamnar där. Det kostar samhället och arbetsgivarna väldigt mycket pengar. Men framför allt kostar det människan enormt mycket i form av psykiskt och fysiskt lidande. Även familjen drabbas och förmågan till sin egen försörjning. Det är inget man väljer men ändå jobbar vi oss dit med en dåres målmedvetenhet. Det handlar om arbetslivet, familjelivet, föräldralivet och sitt eget självförverkligande. Alla delar sätter stor press på oss att prestera det bästa vi kan.

Är det bara i vårt land som vi hela tiden sätter duktighet och duglighet i första rummet? För jag tror att det är en del av problemet. Det känns som om man inte är värd något på arbetsmarknaden längre om man inte är driftig, flexibel, stresstålig och kan hantera många bollar samtidigt. Läs i vilken anställningsannons som helst! Att prioritera arbetet före sig själv och familjen, och ge ut hela sig själv utan möjlighet till återhämtning. Det gäller även i det sociala livet till stor del. Titta på vad som visas i sociala media och som påverkar oss väldigt mycket trots att vi vet att det inte är hela sanningen. Jag tänker att vi delvis håller på att inrätta hela samhället för att endast passa till de få personer som är hyperaktiva, hittat sig själva och mår bra i det. De som behöver kunna lägga sin otroliga energi på något de brinner för. Det är bra att de får passa in men de flesta av oss är inte så och vi behöver också passa in. Mångfald borde vara det eftersträvansvärda men jag tycker allt blir mer och mer strömlinjeformat. Man ska ha stor tur om det just nu är modernt att vara som den man själv är.

Jag tänker att kraven behöver sänkas för att vi ska klara av att hantera alla delar i våra liv. Vi kan inte maxprestera i alla delar samtidigt, jobbet, partnern, barnen och deras skola och fritidsaktiviteter, träning och vänner. Det är en ekvation som inte går ihop. Tiden räcker inte till, vi behöver återhämtning också! Lagom måste få vara bra nog.

Varför gör vi så här? Har det med uppfostran att göra? Är det prestation som vi älskar hos våra barn, trots att det borde vara den person de formas till? Eller är det inställningen att vi alla kan bli vad vi önskar och att vi ska prioritera oss själva i första hand som sätter käppar i hjulet för oss? Att vi blir så egoistiska och själva bidrar väldigt mycket till den enorma pressen att prestera som vi utsätt för i samhället. Vad är hönan och vad är ägget här? Kommer det från våra föräldrar eller från oss själva som ett svar på samhällets krav eller som en ideologi för självförverkligande?

Det är många funderingar och jag vet inte om jag hamnar rätt i dem om vad som är grundorsaken. Förmodligen är det en del av det jag tänker och flera andra delar som samverkar. Men den största frågan är vad vi gör för att förändra detta så att vi slipper bli utbrända? Så att vi alla kan må bra och bidra till samhället och ha ett bra liv med varandra. Och följdfrågan blir vad vi kan göra tillsammans och som land för att människor ska bli friska och kunna få tillbaka ett värdigt liv? För jag är övertygad om att detta inte kan förändras av några personer/politiker/läkare/myndigheter ensamma. Vi måste alla hjälpas åt att vända denna svårstyrda skuta. Men hur?

Vad tror du? Hur tänker du om detta?

Fibro i kombination med utmattning, hur balanserar man det?

För att klara att ta tillbaka lite ork efter min utmattning behöver jag träna mig att göra saker. En liten bit i taget, men utan att göra för mycket för att inte bli sämre i fibron, och gå in i ett skov med mer trötthet. Jag vet hur och vad jag bör göra men kroppen svarar inte som jag förväntar mig och balansen är så fruktansvärt svår. Det kan gå bra och fortsätta att kännas bra dagen efter men tredje dagen blir det bakslag och jag får ondare och blir tröttare. Vad blir droppen som får bägaren att rinna över? Det kan vara en stressig dröm, laga en middag eller att det blåser och är kallt ute.

Hur ska jag kunna veta vad jag ska göra och inte göra? Energin kan finnas under en stund men ta slut lite av en slump känns det som. Ibland går det ena bra, men inte det andra. Och ibland är det helt tvärt om. Det är så många parametrar som spelar in att det blir omöjligt att förutse och kunna förhålla sig till. Det är sömnen, drömmar, väder, hur mycket jag tänker och vad jag tänker på. Det kan spela roll om jag kommer ut på en promenad och det kan spela roll om jag inte gör det, ibland klarar jag att laga middag och ibland blir det för mycket. Det kan vara kul och ge energi att träffa vänner och det kan kännas jättebra men det kan också slå tillbaka några dagar efter.
Vissa saker vet jag att det tar energi men det måste göras, som läkarbesök, ekonomisk administration och liknande. Det finns ju en del saker som man måste göra om man tillhör samhället, det går inte att ställa sig utanför.

Hur ska jag kunna veta vad som är lagom när det dröjer för länge innan jag kan se konsekvenserna? Jag kan känna mig pigg på morgonen när jag vaknar och tycker att jag sovit skönt, men sedan kan kraften ta slut framåt dagen utan anledning. Det tar energi bara av att vara. Jag kommer inte ihåg längre hur det kändes att ha energi till allt som jag tog mig för. Det är en stor sorg.

Jag vet att det inte finns något patentsvar på dessa frågor men det är likafullt de jag brottas med varje dag. Jag vet att det är individuellt, att det är olika för varje person. Men jag vet också att vi är många som brottas med samma frågor och undrar hur vi ska vända oss. Det känns väldigt ofta som moment 22 eftersom jag behöver träna mig för att orka men jag behöver också vila för att orka. Det är en nedåtgående spiral som är så fruktansvärt svår att bryta. Sämre kondition för att orka utföra saker, gör att jag blir tröttare, samtidigt som det blir värre när jag försiktigt försöker träna konditionen. Det känns väldigt ofta, att hur jag än gör så blir det sämre.

Jag tror och känner att  jag egentligen vet vad lösningen är men frågan är om den går att nå? Jag behöver vila mycket, mycket mer. Längre än jag själv tror, så länge att det börjar bli riktigt tråkigt att vila. Därefter sakta, sakta börja röra sig för att träna upp konditionen, samtidigt som jag fortsätter att vila mycket där emellan. När det i sin tur börjar bli riktigt tråkigt kan jag börja göra lite roliga saker, men väldigt lite till en början. När det blir tråkigt och fungerar, lägga till ytterligare en sak osv. Backa när bakslagen kommer, för de  kommer att komma. Myrsteg och lång tid!

Men min viktigaste fråga blir då, har jag ha råd med det? Har jag sparpengar så det räcker? Om inte, kommer samhället som jag betalar skatt till ställa upp för mig medan jag läker och blir så bra jag nu kan bli? Stressen från kravet att ställa upp för Sverige och ge av den lilla energin som jag kan uppbåda känns överväldigande. Vi tittar inte på hur sjuk du är, vi frågar efter din arbetsförmåga känns som ett hån. F-kassan försöker hitta kryphål i läkarens formulering på sjukintyget. Det handlar inte om att förstå och hjälpa till för att få att läka, utan att vinna genom att stjälpa. Det är inte lätt att vara sjuk i Sverige. Det ställs ibland orimliga krav på tillfrisknandet från alla håll, även sig själv, för att passa in.