Tag Archive | utbränd

Om stress och utmattning i media

Jag funderar över vinklingen man ser i media gällande stress och utmattning. Varför är det bara framgångsrika personer som går in i väggen och som är sjukskrivna några månader som tas upp i media? Vad med alla dem som inte lyckas komma tillbaka till ett funktionellt liv? Alla dem som har fått utmattning som extra påslag på en redan jobbig sjukdom eller funktionsnedsättning i livet.

Det känns så enkelt att vara nere för räkning i några få månader och sedan ta sig upp och få ett bättre, lugnare och lyckligare liv eftersom man blivit medvetna och förändrat sitt liv. Tänk vad skönt som det var så det fungerade! Jag är verkligen glad för deras skull och jag förringar inte det som de gått igenom på något sätt. Att det går att bli frisk från utmattning på ett halvår och vara fullt fungerande efter det men lite justering av vardagen. Det känns nog hoppingivande för många andra som ligger på gränsen. Men det känns också som om pressen på oss andra, som inte lyckas med detta, att ta oss samman ökar. Det känns inte som en övergripande sanning, bara som en liten del i helheten. De flesta människor i utbrändhet har det inte så, det är min övertygelse.

Varför visas aldrig de som kämpar och kämpar, där kroppen inte vill vara med och där hjärnan kokar? Det finns många människor därute som har det på det viset, som blir utförsäkrade från sjukförsäkringen. Som måste kämpa med ekonomi och få livet att gå ihop fast de inte har energi och förmåga till det. Det finns dem som inte får sjukpenning för de anses för friska, som inte får a-kassa för de är för sjuka, som inte får hjälp från det sociala för de äger en bostad, en bil, eller har lite sparpengar för pensionen. Hela livet och det som de byggt upp rasar utan att de kan göra något åt det. Ytterligare andra får fortfarande sjukpenning men vet inte om den blir godkänd och de får en utbetalning för att kunna betala räkningarna förrän dagen innan. Det är en stor stress i sig att inte veta om man kan betala sina räkningar.

Jag vet inte med er andra men jag blir lite provocerad över hur det verkligen ser ut i vårt samhälle och hur det framställs i media. Det är en så stor diskrepans här. Och jag tror att hur saker och ting framställs i media blir lite av en norm fastän verkligheten inte ser ut så. Det blir ytterligare en uppförsbacke för dem som knappt klarar plan mark. Slå inte undan benen och sparka på dem som redan ligger! Media har en stor påverkan när det gäller att visa verkligheten och få till förändringar i samhället. Det är min åsikt. Vad tycker du?

Vad händer sedan?

Den tanken tänker jag varje dag, flera gånger om dagen. Vad händer sedan? Hur kommer mitt liv att se ut framöver? Vad ska jag leva av? Jag kan inte ens i min vildaste fantasi se hur en framtid skulle kunna se ut. Det är bara blankt. Inte svart eller ljust, inte kittlande eller oroande, utan bara helt blankt. Det som känns mörkt och oroande är just dagsläget, eftersom jag inte kan planera för en framtid, utan lever ur hand i mun. Ok, jag klarar mig idag och den här månaden, men hur ser nästa månad ut? Vem vet? Inte jag.

Det är svårt att vila i att det löser sig på något sätt. Jag lever ju efter tron och övertygelsen att var och en är sin egen lyckas smed och måste ta ansvar för sitt eget liv. Då kan jag ju inte bara sitta och vänta på att det ska lösa sig. Att vara sin egen smed och ta ansvar är dock inte detsamma som att klara sig helt själv och inte be om hjälp. Men initiativet och riktningen måste komma från mig. Och det är svårt att be om hjälp när jag inte vet vad jag ska be om hjälp med. Dessutom är jag ju en duktig flicka som kan själv. Även om hon inte så ofta får vara med och leka längre så finns hon kvar och försöker påverka.

All ovisshet påverkar ju även självkänslan. Om jag inte är den jag var förr, vem är jag då? Vad är min identitet och vem var den jag gav mig ut för att vara tidigare? Det känns som att leva i nuet utan vare sig framtid eller förflutet. Det kan ju vara positivt när man är säker på sig själv, men vet man inte vem man är, så förstår ju ingen annan det heller och då blir det svårt med ett socialt liv och relationer.

Jag läser mycket om människor som varit utbrända och tagit sig upp igen. Om den kamp de fört för att komma tillbaka till ett normalt liv, även om det livet ofta blir annorlunda än de hade innan. Då slår det mig att de oftast är utbrända för första gången i sitt liv och att de legat hemma i sängen under ett halvår och sedan är de sakta på väg igen. De har mycket att berätta om hur de lagt om sitt liv och prioriterar annorlunda gällande vad som är viktigt. Och sedan verkar det som om de är i full fart igen, fast med ett annat fokus. Jag hittar aldrig något om de som hamnar där igen och igen. Vad händer med dem? De som är högkänsliga men inte förstått det och bara byter riktning för att ändå komma till samma plats, i alla fall. Tar de sig någonsin tillbaka till ett så kallat normalt liv? Hur lever dem sina liv? Var finns alla dem, för de måste väl också finnas? Jag är ju inte ensam i det.

Jag har många frågor som ni ser, och inga svar. Jag vet inte vem som kan svara på mina frågor, bara att jag inte själv har svaren. Jag vill tro att det inte är hopplöst och att det finns svar och en framtid för alla. Jag är en pragmatisk problemlösare så hittar jag bara ett halmstrå, så kan jag elda under kitteln en liten stund till. Och så kan jag inte låta bli att tänka, tänk om? Tänk om jag skulle kunna hitta en väg fram till något bättre och långsiktigt, då skulle jag kunna hjälpa så många andra också. Det sista som överger en är hoppet sägs det, även om man är inne på bottenskrapet gällande tålamod, hopp och halmstrån.

Varför har vi så många människor i Sverige som blir utbrända?

Jag har funderat mycket på varför så många i Sverige går in i väggen? Drabbas av utmattningsdepression eller stressreaktion eller vad man väljer att kalla det. I mina ögon är det olika namn för samma sak. Bara graden av djup varierar och därmed möjligheten till att bli frisk och återhämta sig. Men det är allvarligt för alla som hamnar där. Det kostar samhället och arbetsgivarna väldigt mycket pengar. Men framför allt kostar det människan enormt mycket i form av psykiskt och fysiskt lidande. Även familjen drabbas och förmågan till sin egen försörjning. Det är inget man väljer men ändå jobbar vi oss dit med en dåres målmedvetenhet. Det handlar om arbetslivet, familjelivet, föräldralivet och sitt eget självförverkligande. Alla delar sätter stor press på oss att prestera det bästa vi kan.

Är det bara i vårt land som vi hela tiden sätter duktighet och duglighet i första rummet? För jag tror att det är en del av problemet. Det känns som om man inte är värd något på arbetsmarknaden längre om man inte är driftig, flexibel, stresstålig och kan hantera många bollar samtidigt. Läs i vilken anställningsannons som helst! Att prioritera arbetet före sig själv och familjen, och ge ut hela sig själv utan möjlighet till återhämtning. Det gäller även i det sociala livet till stor del. Titta på vad som visas i sociala media och som påverkar oss väldigt mycket trots att vi vet att det inte är hela sanningen. Jag tänker att vi delvis håller på att inrätta hela samhället för att endast passa till de få personer som är hyperaktiva, hittat sig själva och mår bra i det. De som behöver kunna lägga sin otroliga energi på något de brinner för. Det är bra att de får passa in men de flesta av oss är inte så och vi behöver också passa in. Mångfald borde vara det eftersträvansvärda men jag tycker allt blir mer och mer strömlinjeformat. Man ska ha stor tur om det just nu är modernt att vara som den man själv är.

Jag tänker att kraven behöver sänkas för att vi ska klara av att hantera alla delar i våra liv. Vi kan inte maxprestera i alla delar samtidigt, jobbet, partnern, barnen och deras skola och fritidsaktiviteter, träning och vänner. Det är en ekvation som inte går ihop. Tiden räcker inte till, vi behöver återhämtning också! Lagom måste få vara bra nog.

Varför gör vi så här? Har det med uppfostran att göra? Är det prestation som vi älskar hos våra barn, trots att det borde vara den person de formas till? Eller är det inställningen att vi alla kan bli vad vi önskar och att vi ska prioritera oss själva i första hand som sätter käppar i hjulet för oss? Att vi blir så egoistiska och själva bidrar väldigt mycket till den enorma pressen att prestera som vi utsätt för i samhället. Vad är hönan och vad är ägget här? Kommer det från våra föräldrar eller från oss själva som ett svar på samhällets krav eller som en ideologi för självförverkligande?

Det är många funderingar och jag vet inte om jag hamnar rätt i dem om vad som är grundorsaken. Förmodligen är det en del av det jag tänker och flera andra delar som samverkar. Men den största frågan är vad vi gör för att förändra detta så att vi slipper bli utbrända? Så att vi alla kan må bra och bidra till samhället och ha ett bra liv med varandra. Och följdfrågan blir vad vi kan göra tillsammans och som land för att människor ska bli friska och kunna få tillbaka ett värdigt liv? För jag är övertygad om att detta inte kan förändras av några personer/politiker/läkare/myndigheter ensamma. Vi måste alla hjälpas åt att vända denna svårstyrda skuta. Men hur?

Vad tror du? Hur tänker du om detta?