Tag Archive | acceptans

Öga för kropp & stil – En väldigt fin bok av Anki Palm

En av mina bästa väninnor har skrivit en bok. En fantastisk bok! En bok om både insida och utsida. Det kan vara din insida och utsida om du vill.

Den handlar om att hitta sin personliga stil och garderob, om att acceptera sin kropp för vad den är och den handlar till och med om dina ögon. Det är en annorlunda bok som inte skrivits förr med mycket tanke och insikt bakom orden. Boken har med tankar och ord från många olika personer och yrkeskategorier som författaren intervjuar. Väldigt spännande att läsa!

Genom att läsa boken kan du inspireras, utvecklas och förändra din in- och utsidan till det bättre på ditt sätt.

Du kan läsa mer om boken och författaren på denna sida: https://www.facebook.com/kladliv/

Boken kan köpas hos både Adlibris och Bokus eller av Anki själv på Rediviva Optik i Uppsala.

Sökandet för att hitta något som förbättrar

Vardagslivet är rätt tungt att hantera när man alltid har ont och är trött. Vissa dagar är bättre och andra sämre, men ändå alltid tunga att hantera eftersom man oftast inte kan göra som förr. Kroppen tillåter inte att man tutar och kör som innan smärtan och tröttheten kom in i livet. Även om acceptansen för att det nu är som det är finns, är det inte enkelt.

Ni som fungerar som mig och hela tiden försöker hitta lösningar, känner nog igen er i att hela tiden söka med ljus och lykta, efter de halmstrån som kan förbättra något. Hittar jag ett halmstrå går jag till botten med vad det kan ge. Jag läser på och gör en bedömning om det är något att prova och så testar jag, utvärderar och inser att kanske det hjälpte ett litet uns. Är det på riktigt eller är det placebo? Om det inte tar tid och kraft så kan jag fortsätta tills jag inser att det inte fungerar. Så länge nyttan överstiger insatsen finns det hopp. Tills jag hittar ett annat halmstrå att fokusera på.

Själva sökandet är drivkraften i form av hopp. Hittar jag bara det rätta så blir jag bättre. Det kan få mig att orka lite till. Men när inga halmstrån finns inom synhåll, kan jag tappa riktningen och känna mig ute på gungfly. Framåt är utveckling, stagnation är avveckling. Därför måste jag ha riktningen som halmstrået ger, även om jag inte vet om det är rätt håll. Alternativet är uppgivenhet och det känns som ett avgrundsdjup som jag aldrig kommer att komma upp ifrån.

Lite då och då dyker nya symptom upp i kroppen och kan stanna en kortare tid eller en längre. Ibland verkar de parkera mitt i vägen och slänger bort nyckeln. Då är det lätt att tappa sugen eftersom det går bakåt igen. Två steg fram och ett steg tillbaka, eller två steg fram och två steg tillbaka. Vilket tålamod man måste ha! Men det finns inget val.

Ibland blir jag trött på att gå med sökljuset och försöker hitta på saker som är roliga och inte tar mer kraft än att jag klarar det. Men det är också svårt. Efter en längre tid med smärta och trötthet är det mesta uttömt och fantasin tryter. Det händer att jag hittar ett guldkorn, men efter en tid blir jag uttråkad och vill göra något annat.

Jag vill ha sol, vår och pånyttfödelse i mitt liv. Jag vill känna kraften och glädjen spira i kroppen. Är det bara en önskedröm, eller finns det för mig längre in i framtiden? Är det ett halmstrå jag ska hitta eller är det bara väntan? Vem vet? Inte jag.

Öppenhet – Pragmatism

Jag har insett att det som de orden representerar är motsatsförhållanden. Öppenhet är nyfikenhet och viljan till att lära sig, hitta nya vinklingar och lösa svåra problem. Medans pragmatism handlar om acceptans, utan att ifrågasätta så mycket, gilla läget och göra det bästa av situationen. Det går inte att fokusera på båda förhållningssätten på samma gång, man måste välja det ena eller det andra efter vad som är bäst lämpat för situationen.

Jag kan inte hitta en ny lösning på ett problem, samtidigt som jag accepterar att det är som det är och kanske kommer att vara så här framöver, i samma andetag. Jag kan inte ha kakan och äta upp den.

Att inse detta innebär att jag kan sluta kämpa åt båda hållen samtidigt som i en dragkamp ingen kan vinna. Det enda som kommer hända är att repet så småning om går av på mitten. Jag håller på att kämpa livet ur mig genom att vara nyfiken och försöka hitta lösningar samtidigt som jag försöker acceptera och känna tillit till att allt ordnar sig. Den ekvationen går inte ihop. Och kommer aldrig göra det, oavsett hur mycket jag än försöker få ihop den.

Det gäller helt enkelt att bestämma sig och välja ett förhållningssätt som är mest rätt i rådande situation, inte båda. Jag vet inte än om det är lätt eller svårt men jag tänker att det inte är svårare än dragkampen. Den suger livet ur mig och föder neurotiska tankar om att det kommer inte gå bra, jag passar inte in i samhället som det ser ut, jag är inte som alla andra och jag ser ingen väg ut.

Detta innebär inte att jag måste ge upp och välja. Det innebär bara att jag inte kan sträva åt båda hållen samtidigt. Var sak har sin tid. En sak i taget. Det är inte att ge upp, bara att vara lite smartare!

Det har tagit lång tid att förstå sambandet även om jag tänkt och sagt precis detta under en längre tid. Men polletten har inte trillat hela vägen ner förrän nu. Jag fick stor hjälp av Linus Jonkmans bok Själv: kraften i egentid. Är du en nyfiken, introvert person så kan du lära dig nya sätt att förhålla dig. Läs eller lyssna. Rekommenderas!

Acceptans och tillit

Jag måste återkomma till acceptans och tillit. Det är absolut det svåraste när det gäller att leva ett bra liv trots kroppsliga besvär. När kroppen sviker gäller det verkligen att acceptera att läget är som det är just nu och det är ok – för nu. Och att lita till att det löser sig och blir bra ändå.

För en sådan som jag som vill ha kontroll över mitt eget liv och kunna göra aktiv skillnad är det jättejobbigt. Än svårare och jobbigare blir det när det kroppsliga inte förblir det samma utan blir sämre. Hur ska jag då kunna acceptera läget och känna tillit till att det blir bra hur det än blir? Det känns som Moment 22.

För mig ligger ordet acceptans närmare att ge upp en förbättring än vad Anna Kåver skriver i sin bok Att leva ett liv, inte vinna ett krig.

Hon skriver:
”Att acceptera betyder inte att man automatiskt tycker att någonting nödvändigtvis är bra, rätt, riktigt, rättvist, vackert eller liknande. Det innebär rätt och slätt att se verkligheten som den är, utan skygglappar och utan värderingar. Att acceptera innebär också att frigöra sig från tankar om hur det borde eller måste vara.”
En väldigt bra bok att läsa om acceptans! Jag ska ta och läsa den igen.

Tillit är lika svårt – förtröstan, förtroende, förlitan, tro, tillförsikt, tilltro och hopp. Tillit är inget som man lär sig eller som kommer av sig själv genom livet. Det väljer man. Tillit är så stort. Man kan känna tillit till delar av livet men vara helt utan i andra delar. Sofia Sivertsdotter skriver väldigt fint om Tillitens väg – Konsten att lita på livet. Hon beskriver sitt sätt att se på tillit och har även samlat frågor för reflektion i slutet av boken för oss som läser att själva kunna reflektera över hur vi ser på tillit och vad det innebär för oss.

Funderar du på tillit så läs hennes bok! Den är alldeles ny och jag har precis läst den. Nu behöver jag smälta de tankar som kommer och se om jag kommer lite längre när det gäller acceptans och tillit.

Det vore så skönt att slippa lägga energin på en ständig kamp, för att istället leva mer. Jag tror att många för en liknande kamp som jag gör. Vad har du för strategi för att inte gå under när det inte blir som man tänkt sig?

Att försöka och inte riktigt lyckas

Hur har det gått för er under helgerna, har ni lyckats med att orka och att må så bra det går? Jag tycker alltid det är svårt att få det att fungera på ett tillfredställande sätt. Det är på eller av för mig. Jag försöker minimera de saker som behöver göras och förberedas och jag vilar före för att orka och det går ganska bra. Men sedan är det som om jag glömmer bort mig och kör på som jag gjorde förr och inte känner efter. Jag har så svårt att hitta mellanlägen. Det resulterar i att jag, när det tar stopp, blir liggandes och förmågan att tänka går ner på sparlåga. Jag gör det varje gång. Jag lär mig inte, eftersom jag förtränger att det blir konsekvenser, trots att jag vet. Att det ska vara så svårt!

En annan sak som är svår, när man träffas många och äter tillsammans, är att äta rätt för att må bra. Fuska lite här och lite där, för att det ser så gott ut och för att andra äter det. Att inte stå upp för mig själv och låta bli det som inte är bra, när jag äter hos andra. Jag känner mig otacksam när jag säger nej till att smaka när jag är borta, eller väldigt jobbig och knepig att ha att göra med, speciellt om jag har med mig egen mat. Det känns så obekvämt och därför gör jag avkall på att må bra och tar smällen som jag vet kommer efter. Att det ska vara så svårt!

Varför är det så svårt att vara snäll med sig själv när man vet hur man ska göra för att må så bra det går? Dels tror jag det har att göra med acceptans, att jag inte riktigt accepterar att jag inte är som jag var förr och vill trotsa och inte gå med på faktum. Jag är som ett barn i det läget. Dels handlar det om att jag vill ju så gärna göra allt och vara med på allt. Vill inte missa något. Och det passar inte ihop med min förmåga just nu. Egot vill så mycket, men det är inte kroppen och knoppen med på och protesterar på det viset de kan. Genom bl.a. smärta, energilöshet och hjärndimma.

Hur ska man göra då? Jag har inte riktigt listat ut det än. Men jag tror att det handlar om att lära om, att förändra sitt beteende. Och att förlåta sig själv när det inte går bra och försöka igen. Om jag tittar i det långa perspektivet ser jag ju en förbättring även om den går långsamt. Och jag som kan ha ett jättebra tålamod med andra har inget tålamod med mig själv.

Jag tror också på att göra en sak i taget och att undvika stress med alla medel. Kommer jag in i ett stressat läge så försvinner allt jag lärt mig, puts väck på nolltid, och jag gör helt fel. Jag måste passa på mig själv, så jag gör det jag lärt mig fungerar, och inte reagerar med ryggmärgen. Det tar energi att vara alert, för att göra rätt, och hushålla med energin. Det känns som Moment 22 många gånger och väldigt tröstlöst. Men är det något jag lärt mig från min mamma, så är det att lite bra mat och sömn gör underverk när jag är låg, trött och har ont. Det kommer en bättre dag, även om den dagen inte är idag!

Acceptans – att gilla läget

Att gilla läget är en av de viktigaste sakerna jag lärt mig, inte för att det minskar smärtan utan för att det gör den lättare att hantera rent mentalt. Och jag ska väl inte säga att jag har full acceptans än men jag är en bra bit på väg. Fast det är svårt, väldigt svårt, så jag kämpar.

Jag har alltid sett mig som en person som får saker gjorda, att det bara är att hugga i, ta tag i saker och göra, så blir det gjort. Jag har alltid kunnat lita på mig själv och varit helt på det klara med hur stark jag är i kroppen och mentalt. Det är annorlunda nu. Jag är trött och jag har ont och musklerna lyder inte och orkar inte. Det känns inte roligt alls!

Att försöka acceptera, att läget nu är som det är, och att det inte är någon idé att kämpa emot, tar mycket energi och är svårt. Att få både kroppen och knoppen med på noterna och jobba med fibromyalgin och inte emot den. Jag både vill och inte vill. Helst vill jag ju vara frisk!

Jag vet ju att det tar en enorm energi att jobba emot något och jag känner verkligen att det stämmer. Och jag känner också att det blir lättare att slappna av och att andas när jag gillar läget, när jag anpassar mig efter min sjukdom och gör det bästa av det. Om än väldigt motvilligt.

Jag vill också säga att det blir lättare och lättare och det lönar sig att kämpa för acceptans. När jag är med på hur det ser ut just nu, som är det enda jag kan påverka, så är det lättare att ta till sig andra saker som gör livet enklare. Det är lättare att anpassa vardagslivet, det är lättare att ändra sina beteenden och det blir lättare att få förståelse från andra. Om du själv är motsägelsefull när det gäller din sjukdom så hur ska andra då kunna förstå? Om du inte vill vara den du är och försöker förklara för andra hur du har det. Det går inte ihop.

Jag är tacksam för att jag har förstått sambandet och jag jobbar varje dag på att acceptera och gilla läget i nuet. Och jag känner att det blir lättare och lättare, även om det går två steg fram och ett steg tillbaka. Och en sak till, jag skulle inte vilja vara utan detta för jag har lärt mig så mycket om mig själv och vad jag vill och prioriterar.