Arkiv

Sökandet för att hitta något som förbättrar

Vardagslivet är rätt tungt att hantera när man alltid har ont och är trött. Vissa dagar är bättre och andra sämre, men ändå alltid tunga att hantera eftersom man oftast inte kan göra som förr. Kroppen tillåter inte att man tutar och kör som innan smärtan och tröttheten kom in i livet. Även om acceptansen för att det nu är som det är finns, är det inte enkelt.

Ni som fungerar som mig och hela tiden försöker hitta lösningar, känner nog igen er i att hela tiden söka med ljus och lykta, efter de halmstrån som kan förbättra något. Hittar jag ett halmstrå går jag till botten med vad det kan ge. Jag läser på och gör en bedömning om det är något att prova och så testar jag, utvärderar och inser att kanske det hjälpte ett litet uns. Är det på riktigt eller är det placebo? Om det inte tar tid och kraft så kan jag fortsätta tills jag inser att det inte fungerar. Så länge nyttan överstiger insatsen finns det hopp. Tills jag hittar ett annat halmstrå att fokusera på.

Själva sökandet är drivkraften i form av hopp. Hittar jag bara det rätta så blir jag bättre. Det kan få mig att orka lite till. Men när inga halmstrån finns inom synhåll, kan jag tappa riktningen och känna mig ute på gungfly. Framåt är utveckling, stagnation är avveckling. Därför måste jag ha riktningen som halmstrået ger, även om jag inte vet om det är rätt håll. Alternativet är uppgivenhet och det känns som ett avgrundsdjup som jag aldrig kommer att komma upp ifrån.

Lite då och då dyker nya symptom upp i kroppen och kan stanna en kortare tid eller en längre. Ibland verkar de parkera mitt i vägen och slänger bort nyckeln. Då är det lätt att tappa sugen eftersom det går bakåt igen. Två steg fram och ett steg tillbaka, eller två steg fram och två steg tillbaka. Vilket tålamod man måste ha! Men det finns inget val.

Ibland blir jag trött på att gå med sökljuset och försöker hitta på saker som är roliga och inte tar mer kraft än att jag klarar det. Men det är också svårt. Efter en längre tid med smärta och trötthet är det mesta uttömt och fantasin tryter. Det händer att jag hittar ett guldkorn, men efter en tid blir jag uttråkad och vill göra något annat.

Jag vill ha sol, vår och pånyttfödelse i mitt liv. Jag vill känna kraften och glädjen spira i kroppen. Är det bara en önskedröm, eller finns det för mig längre in i framtiden? Är det ett halmstrå jag ska hitta eller är det bara väntan? Vem vet? Inte jag.

Omtanke

Omtanke är egentligen ett positivt sätt att handla och att visa kärlek, men jag tycker ordet har kidnappats av egot och används ofta idag i negativt försvarstal. Istället för att använda ordet i en kärlekshandling försvarar man sitt negativa och dåliga handlande med att det är av omtanke om någon annan som man gjorde det man gjorde. Omtanke om sig själv och andra ska vara utan egen materiell eller konkurrensartad vinning för sig själv eller sitt ego och inte för att dölja eller sminka över en dålig eller egoistisk handling.

Omtanke är när du  gör något för någon annan eller dig själv av kärlek och värme. Något som gör gott och som sprider ringar på vattnet genom att man mår bättre själv när man visar omtanke. Och den som blir omhuldad av omtanke mår också bättre och kan i sin tur visa omtanke om någon annan. Det sprider sig och ger en bättre värld.

Att visa omtanke är inte att utplåna sig själv, då handlar det inte om omtanke utan om martyrskap. Omtanke är en win-win handling. Jag som visar omtanke mår mycket bättre och känner mig glad, nöjd, kärleksfull och stark. Du som får ta emot omtanke från någon annan känner dig sedd, bekräftad och varm i hjärtat.

När du är snäll mot dig själv och visar dig själv omtanke mår du själv bättre och blir en bättre människa i den sociala samvaron med andra människor. Du känner dig äkta, genuin och lätt i sinnet. Det är inte att unna sig saker för att jag är värd det eftersom jag kämpat eller gått igenom något jobbigt. Det är att vara god mot sig själv i första läget, att vara medveten om de val jag gör i livet och bädda för att sprida glädje både för sig själv och andra.

Omtanke är svårt. Det är mycket knepigt att leva efter kärlekens budskap i dagens samhälle när klimatet blir kallare, hårdare och råare. Men för varje reaktion kommer en motreaktion så jag är helt säker på att det kommer att vända, tids nog. Världen kommer att bli bättre, men det går fortare ju fler som blir medvetna och väljer omtanke och kärlek mot sig själv, andra människor och naturen. Är du beredd att välja omtanke på riktigt? Varje handling av riktig omtanke är bättre än ingen alls. Tänk på fjärilseffekten! Du kan hjälpa till att förändra världen på riktigt!

Öppenhet – Pragmatism

Jag har insett att det som de orden representerar är motsatsförhållanden. Öppenhet är nyfikenhet och viljan till att lära sig, hitta nya vinklingar och lösa svåra problem. Medans pragmatism handlar om acceptans, utan att ifrågasätta så mycket, gilla läget och göra det bästa av situationen. Det går inte att fokusera på båda förhållningssätten på samma gång, man måste välja det ena eller det andra efter vad som är bäst lämpat för situationen.

Jag kan inte hitta en ny lösning på ett problem, samtidigt som jag accepterar att det är som det är och kanske kommer att vara så här framöver, i samma andetag. Jag kan inte ha kakan och äta upp den.

Att inse detta innebär att jag kan sluta kämpa åt båda hållen samtidigt som i en dragkamp ingen kan vinna. Det enda som kommer hända är att repet så småning om går av på mitten. Jag håller på att kämpa livet ur mig genom att vara nyfiken och försöka hitta lösningar samtidigt som jag försöker acceptera och känna tillit till att allt ordnar sig. Den ekvationen går inte ihop. Och kommer aldrig göra det, oavsett hur mycket jag än försöker få ihop den.

Det gäller helt enkelt att bestämma sig och välja ett förhållningssätt som är mest rätt i rådande situation, inte båda. Jag vet inte än om det är lätt eller svårt men jag tänker att det inte är svårare än dragkampen. Den suger livet ur mig och föder neurotiska tankar om att det kommer inte gå bra, jag passar inte in i samhället som det ser ut, jag är inte som alla andra och jag ser ingen väg ut.

Detta innebär inte att jag måste ge upp och välja. Det innebär bara att jag inte kan sträva åt båda hållen samtidigt. Var sak har sin tid. En sak i taget. Det är inte att ge upp, bara att vara lite smartare!

Det har tagit lång tid att förstå sambandet även om jag tänkt och sagt precis detta under en längre tid. Men polletten har inte trillat hela vägen ner förrän nu. Jag fick stor hjälp av Linus Jonkmans bok Själv: kraften i egentid. Är du en nyfiken, introvert person så kan du lära dig nya sätt att förhålla dig. Läs eller lyssna. Rekommenderas!

Acceptans och tillit

Jag måste återkomma till acceptans och tillit. Det är absolut det svåraste när det gäller att leva ett bra liv trots kroppsliga besvär. När kroppen sviker gäller det verkligen att acceptera att läget är som det är just nu och det är ok – för nu. Och att lita till att det löser sig och blir bra ändå.

För en sådan som jag som vill ha kontroll över mitt eget liv och kunna göra aktiv skillnad är det jättejobbigt. Än svårare och jobbigare blir det när det kroppsliga inte förblir det samma utan blir sämre. Hur ska jag då kunna acceptera läget och känna tillit till att det blir bra hur det än blir? Det känns som Moment 22.

För mig ligger ordet acceptans närmare att ge upp en förbättring än vad Anna Kåver skriver i sin bok Att leva ett liv, inte vinna ett krig.

Hon skriver:
”Att acceptera betyder inte att man automatiskt tycker att någonting nödvändigtvis är bra, rätt, riktigt, rättvist, vackert eller liknande. Det innebär rätt och slätt att se verkligheten som den är, utan skygglappar och utan värderingar. Att acceptera innebär också att frigöra sig från tankar om hur det borde eller måste vara.”
En väldigt bra bok att läsa om acceptans! Jag ska ta och läsa den igen.

Tillit är lika svårt – förtröstan, förtroende, förlitan, tro, tillförsikt, tilltro och hopp. Tillit är inget som man lär sig eller som kommer av sig själv genom livet. Det väljer man. Tillit är så stort. Man kan känna tillit till delar av livet men vara helt utan i andra delar. Sofia Sivertsdotter skriver väldigt fint om Tillitens väg – Konsten att lita på livet. Hon beskriver sitt sätt att se på tillit och har även samlat frågor för reflektion i slutet av boken för oss som läser att själva kunna reflektera över hur vi ser på tillit och vad det innebär för oss.

Funderar du på tillit så läs hennes bok! Den är alldeles ny och jag har precis läst den. Nu behöver jag smälta de tankar som kommer och se om jag kommer lite längre när det gäller acceptans och tillit.

Det vore så skönt att slippa lägga energin på en ständig kamp, för att istället leva mer. Jag tror att många för en liknande kamp som jag gör. Vad har du för strategi för att inte gå under när det inte blir som man tänkt sig?

Att inte pressa sig för långt

Hur vet man vart gränsen går? Vet du det? Jag vet det uppenbarligen inte, trots att jag bränt ut mig flera gånger så har jag inte lärt  mig. Jag jämför mig hela tiden med vad jag klarade när jag var helt frisk och med hur mycket andra friska människor klarar. Jag vill ju inte se mig själv som sjuk och en skadad vara. Jag vill vara kapabel och orka göra det jag hinner tänka i min hjärna. Jag är inte i synk med kropp, energi och i tanke.

Jag hinner tänka så oändligt mycket mer än jag klarar att genomföra. Det känns ungefär som om jag hinner tänka, planera och organisera saker tio gånger fortare än kroppen klarar att utföra det. Om jag skulle göra en lista på allt jag tänker att jag ska göra och som jag vill eller anser mig behöva göra så växer den listan så fort att jag måste gå med stora rödpennan och stryka 99% av allt som hamnar där. Det är nedslående för en prestationsnörd som jag. Jag mår som bäst när jag har genomfört saker på ett lyckat sätt som jag planerat och även saker som dyker upp i farten. Prestationslycka, jag känner mig duktig och nöjd! Jag gör något bra, kreativt eller nyttigt med min tid och är inte lat.

Men nu sitter jag här och orkar ingenting känns det som. Kroppen har sagt, nej, stopp och belägg! Vila är det du ska ägna dig åt. Hur gör man? Jag tycker jag vilar och vilar, men så fort jag känner ett uns av energi gör jag av med den på något som den bara nätt och jämt räcker till. Det kan vara enklare hushållsarbete som verkligen behövs göras, dels för att inte hemmet ska sjangsera och dels för att vara med och hjälpa till i ett gemensamt hem. Det kan också vara något kreativt eller vilsamt som att skriva eller gå i skogen. Men väldigt ofta skannar jag nätet efter saker som kan hjälpa mig att må bättre och få mer energi.

Det ger mig någon form av tillfredställelse och känslan av att jag inte har gett upp. Att ge upp är för mig att lägga mig ner och gråta och känna mig som ett offer under omständigheterna. Att inte se en framtid som är bättre. Jag klarar inte av att inte göra något och ändå förvänta mig en positivare framtid. Den ekvationen går inte ihop. Som Einstein lär ha sagt: ”Definitionen av galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annorlunda resultat”. Jag måste göra något annorlunda för att det ska bli en förändring, men jag har fortfarande inte hittat rätt väg eller tillvägagångssätt.

Det dyker upp en pusselbit här och var men jag märker knappt att det går framåt, bara att jag blir klokare och förstår bättre, men inte att jag mår bättre. Jag känner att jag har tålamod så länge jag lär mig något nytt, får en ny insikt och känner hopp om förbättring, men det är svårt att göra det hela tiden. Tyvärr så är tid och tålamod inte något som samhället runt omkring oss värderar och det stressar och motverkar mitt mål att bli frisk.

Har du lyckats ändra till liv för att inte pressa dig för långt? Hur har du gjort och hur tänker du?

 

 

8 Hitta något du gillar att göra

Här är åttonde och sista inlägget i min serie med mina bästa tips för att hantera sin smärta, sin trötthet och livet i allmänhet. Det är inte bara för den som har kronisk smärta utan egentligen vem som helst som vill trivas och må bättre i sitt liv. Förra inlägget hittar du här: 7 Var positiv och håll humöret uppe

Ett gott skratt förlänger livet, det vet nog alla. Att man kan känna sig nästan lite hög på endorfiner när man skrattat riktigt gott och det sitter kvar ganska länge i kroppen. Men även att le och fnissa lite gör livet lite ljusare och det gör även att smärta i både kropp och själ minskar för en stund. Så varför inte hitta saker vi gillar att göra och som gör oss glada och nöjda?

Vi har så lätt för att ta alla måsten först, men är det verkligen måsten? Är det inte bara vårt ego som vill ha bekräftelse så att vi kan känna att vi presterat något? Vi har blivit så prestationsinriktade i dagens samhälle, precis som att vi inte är seriösa, framgångsrika och bra människor om vi inte presterar. Jag har börjat tänka tvärt om, att det är de som har roligt och mår bra av det som är de mest framgångsrika. Så länge de basala behoven är uppfyllda så har vi möjlighet att välja hur vi vill att våra liv ska vara. Jag tycker glädje och lycka är mer framgångsrikt än pengar och prestation, det mår i alla fall jag bättre av.

Så vad roar dig och gör dig varm i hjärtat? Är du extrovert och går i gång på att göra saker tillsammans eller är du introvert och gillar att pyssla själv? Det ena behöver inte heller utesluta det andra, ofta kan vi behöva båda sätten att ha roligt. Att ha en hobby, vare sig det är att fika med kompisar på olika ställen eller att bygga modeller fungerar väldigt bra som distraktion vid smärta. Man går in i det man gör för stunden och ”glömmer” smärtan under tiden, eftersom hjärnan inte kan fokusera på flera saker samtidigt.

Vi kan försöka hitta en träningsform som vi kan göra om till en hobby och inte bara se den som träning. Att läsa på och lära sig mer om den, lägga lite tid och pengar på saker runt omkring så det blir lite mer som en livsstil. Det blir roligare och enklare att fortsätta träna.

Eller om du är ombytlig och lätt tappar intresset, varför inte planera in byte av aktivitet? Kanske sätta upp en lista på aktiviteter och saker du vill prova på och medvetet byta inriktning en gång i halvåret eller året. Det är ok att inte vara lojal och fullfölja under en längre tid. Gör din egen form av bucket list med saker som hobbys, event, träningsformer, utflykter osv men som inte behöver vara avbockade för att du gjort dem en gång. Var det kul, gör det igen!

Oavsett hur du väljer att göra, ha kul och skratta! Njut av livet och prioritera rätt.

Att släppa taget

Vad är att släppa taget för dig? När man pratar om att släppa taget är det oftast att släppa kontrollen över allt som kan gå fel som man pratar om. Att man förbereder saker och försöker se alla möjliga vägar för att förebygga, för att det ska gå som man vill och inte tvärt om. Och att man när man försöker ha kontroll över allt möjligt och omöjligt blir stressad och till slut inte orkar mer. Man behöver släppa taget och leva i nuet. Så är det inte riktigt för mig.

För mig handlar det mer om prestation och att inte vara lat. Jag behöver lära mig släppa taget, att få vara lat och inte prestera något vettigt, och att inte prestera alls. Det är svårt. Jag har i hela livet levt efter att prestation är det som är viktigt. Att vara lat är bland det fulaste man kan vara. Man ska hela tiden göra någon nytta med den tid man har till förfogande. Vara alert och på tå, inte skjuta upp det man kan göra idag tills imorgon eller en annan dag. Vila kan man göra i graven. Att finnas där för familj, vänner, bekanta och arbetskamrater, att sätta alla andra i första rummet och se till sig själv sist. Att inte vara egoistisk och att vara en duktig flicka. Är det någon som känner igen sig?

Jag har varit medveten om och försökt att göra mig av med ”duktig flicka syndromet” under många år. Men det är först nu som jag verkligen börjar inse hur tokigt detta med prestation är. Och det handlar inte om bekräftelse från andra människor här, utan att jag ska kunna känna att jag gjort något bra och nyttigt, en sorts självbekräftelse. Att jag flexar med sig själv för mycket och inte lämnar något kvar till mig själv. Att jag allt som oftast, när något är jobbigt, bara tar ett djupt andetag och kör på. Inte lyssnar på kroppen alls utan frikopplar huvudet från kroppen och låter huvudet och viljan bestämma allt. Att jag sedan har lärt mig tålamod utöver det vanliga gör inte saken bättre. Jag börjar inse att flygvärdinnorna har rätt gällande syrgasmasken. Hjälp dig själv först innan du hjälper någon annan. Man tjänar inte något på att vara martyr, tvärt om det straffar sig i längden eftersom man tömmer sina energidepåer och inte har tid att fylla på dem igen. Till slut går batteriet sönder och det går inte att ladda upp längre.

Detta går igen i hela mitt liv, i sökandet efter förbättring. Jag har självinsikten och viljan till förändring så jag söker. Jag söker och lägger pussel och lär mig mer för att hitta svaren som leder till förbättring. Samma här, jag tar ett djupt andetag och fortsätter tålmodigt och söker efter lärdom som ger förbättring. Trots att jag är så trött. Snacka om kontraproduktivt. Men det är så svårt att lära om och ändra på något som sitter så djupt rotat.

Nu i sommar ska jag släppa fram latmasken och låta den frodas. Jag hoppas att jag klarar av att låta den blomma och kan lära mig något om vad som verkligen är viktigt. Vad har du för förhållande till din latmask?