Arkiv

På god väg att hämta mig från utmattning

Denna diffusa sjukdomskänsla som inte riktigt går att ta på. Att känna sig trött in i märgen och inte kunna göra något åt det. Att inte ha energi att uppbåda till att göra det basala och definitivt ingen ork och lust till något roligt heller. Känslan av att bara vilja sova bort resten av livet, det är utmattning. Kroppens system går ner på sparlåga för att tvinga dig att vila och återhämta dig under lång tid. Eftersom du inte lyssnat tidigare.

Kroppen och hjärnan styr dina beteenden mer än du anar. En väldigt bra bok att läsa om det för den som är intresserad är ”Ditt inre liv” av Mats Lekander.

Men det hjälper inte med bara vila för att återkomma till livet. Man behöver bland annat omvärdera sitt liv och prioritera annorlunda. Lära sig nya beteenden och ändra mönstren i hjärnan.

För mig har det handlat om att förstå att jag är introvert som laddar energi i vila och återhämtning och inte i aktivitet i sociala sammanhang. Jag behöver vila, ha roligt, vila, ha roligt. Jag har också insett att jag är en högsensitiv människa som tar in väldigt mycket information från omgivningen och behöver tid att bearbeta detta. Jag har trott att jag var en extrovert, stark person och gjort allt för att hinna med andra människor som är extroverta och icke högkänsliga. Detta innebär att min hjärna får jobba på högvarv hela tiden, för att hinna med i tempot och även hinna bearbeta all information som jag tagit in som andra människor sållar bort. Vidare har jag inte tagit vila på allvar eftersom det är fult att vara lat och jag har lärt mig att prestera är vägen. När jag har vilat har jag gjort det hela tiden på spänn med ena ögat öppet och ständigt beredd att agera. Det är inte konstigt att det inte går längre då när kroppen och hjärnan nått vägs ände. Att lära sig hur min hjärna fungerar har varit väldigt viktigt för att hitta vägen till energi igen och inte riskera att ramla tillbaka i utmattning igen.

Två bra böcker om ämnet är:

Att sömnen är viktig vet de flesta, även jag. Jag tyckte jag gjorde allt för att sova så bra det gick, följde alla tips man kan hitta, men det blev inte bättre. Inte förrän jag släppte taget helt och lät mig själv somna vid 20-21 på kvällen, sova tills jag vaknade av mig själv varje morgon och även tillåta mig att slumra under dagen utan att vara orolig för att det skulle störa nattsömnen. Inte förrän efter två-tre månader på det viset började det sakta vända. Jag sover fortfarande så mycket jag bara kan. Målet är att känna sig helt utvilad när jag kliver upp. Och eftersom jag har dålig kvalitet på sömnen, vaknar ofta och sover oroligt på grund av smärta så är kvantitet viktigt för mig.

Att sänka stressnivån vet också alla att det är viktigt. Men det är ofta lättare sagt än gjort. Här gäller det verkligen att värdera om vad som är viktigt. Vad är verkligen viktigt, på riktigt, när det kommer till kritan? Prioritera bort det andra. Lär känna kroppen, lyssna till vad den försöker säga dig, släpp spänningar och andas.
Jag har sänkt kraven på mig själv, lärt mig skjuta upp saker som inte är nödvändiga i nuet, och lärt mig säga nej. Nej jag vill inte, jag orkar inte, jag har ingen lust eller jag vill bara vara hemma och göra ingenting. Det svåraste jag gjort och som jag jobbar på hårt är att sluta vara självständig och våga ta emot hjälp även om jag kan själv. Att släppa taget och vara lat. Jättejobbigt!

Maten är väldigt viktig. Att få i sig alla näringsämnen för att kroppen ska ha byggmaterial för att kunna bygga allt som är nödvändigt för att kunna återhämta sig. Här har jag lärt mig väldigt mycket av Anna Hallén om näring, balans på gungbrädor i kroppen och vikten av alla delar. Om hormoner och signalsubstanser, om tarmen och näringsupptag. Det är inte heller något som går fort, det tar tid för kroppen att bygga bort näringsbrister som uppkommit av långvarigt felaktig kost och stress. Man märker inte heller allt som händer i kroppen eftersom det förändras så sakta. Tålamod är viktigt!

De system i kroppen som drabbas hårdast vid stress är sköldkörteln och binjurarna och deras balans. De går ner på sparlåga för att tvinga dig till vila och kroppen prioriterar viktigare saker än de systemen. Vi tror att vi är sjuka men läkaren säger att det inte är något fel. Anna kallar det funktionella störningar. Läs hennes bok Gnisselzonen och förstå vad det handlar om. Jättebra bok!

Det som också påverkar är nivån av serotonin och dopamin balansen där i mellan. Kort så ser serotonin till att du vaknar upp och känner dig utsövd och dopamin att du känner dig nöjd och glad när du aktiverar dig. Åter igen Anna beskriver det väldigt bra i sin blogg!

Bristen på progesteron i kroppen hos kvinnor kan också ha del i att man har svårt att återhämta sig från utmattning. Kroppen gör av med mer progesteron vid stress och oro och brist påverkar speciellt serotonin.

Bra bok att läsa om PMS, förklimakteriet och klimakteriet och dess besvär som även kan påverka utmattning är Mia Lundin, Kaos i kvinnohjärnan.

Det finns fler saker att ta i tu med för många människor vid utmattning och det finns väldigt bra beskrivet hos Mia Lundin på hennes blogg om bland annat binjureutmattning. När man gjort allt detta och fortfarande inte kommit över tröskeln finns det kosttillskott som för mig fungerar fantastiskt. Det finns också beskrivet på samma sida och kosttillskotten går att köpa via hennes webshop.

Allt hänger ihop. Kroppen och hjärnan och allt det du tillför som näring, aktivitet, stress, vila, tankar och beteenden osv påverkar. Nu har du fått mina bästa tips och mycket läsning för att lära dig förstå hur allt hänger ihop. Jag är på väg åt rätt håll med en bit kvar, men jag känner mig hoppfull!

Varför har jag fått Fibro?

Jag funderar ganska mycket på varför just jag fått Fibro, vad är orsaken? Jag kan inte svara för varför andra fått det utan bara utgå från mig själv. Jag tror att vissa kan känna igen sig i mig men andra fått det av andra orsaker. Jag tror inte att det finns bara ett svar på detta som jag ser som ett symptom på något som är fel i kroppen.

Det enkla svaret gällande mig är att jag har den känsligheten och utvecklat den personligheten. Jag är en del av dagens samhälle och följer normen och hamnar då på fel ställe. Vems ansvar kan man diskutera. Jag tänker att jag är ansvarig för mig själv, delansvarig för samhället vi lever i men det är inte lätt som liten människa att hävda sig och ta sig ur strömfåran.

Om jag utvecklar svaret så har jag levt mitt liv som om jag vore en stark, extrovert människa med höga krav på både mig själv och andra. Att prestera det bästa möjliga i varje situation, ta allt på allvar, att inte vara lat utan vara flexibel och till lags.

De senaste åren har jag läst mycket och funderat mycket, och insett att jag är både introvert och högsensitiv. Helt tvärt emot hur jag levt mitt liv. Inte undra på att jag blir trött när jag inte tar mig tid att vila på riktigt och ladda om, utan att jag hela tiden är vaksam och på språng.

Att förändra så inkörda spår i hjärnan är inte lätt. Jag har ändrat väldigt mycket, allt som är lätt att göra på annat sätt. Minskat yttre stressfaktorer till minimum, lärt mig prioritera och planera aktivitet och återhämtning, ändrat på kost och rörelse och börjat lyssna på kroppen.

Det svåraste är att komma åt hur tankarna går och hur de påverkar det jag gör och hur jag mår. De är ju en del av den jag är och har funnits med och utvecklats under hela mitt liv. De är både en del av arv och miljö.

Min hjärna är väldigt aktiv och klurar hela tiden på lösningar på olika saker och lägger pussel med information som kommer in för att kunna se helheten. Det är ett ständigt surr, vilar aldrig. När jag vilar sover jag alltid med ena ögat öppet och är beredd på att agera och vara till lags.

Jag tror att detta är en del till den inre stress jag har och som inte syns på utsidan. Det är en del av orsaken till min Fibro. Den inre stressen är energi som måste ut någonstans och det blir via spänningar i musklerna. Musklerna blir utmattade och signalerar smärta i sådan mängd att smärtsystemet går i baklås och allt blir en ond cirkel.

Det är min teori just nu. Jag har precis börjat gå hos en zonterapeut som hjälpte mig inse detta och han säger att jag behöver dra ner tempot i huvudet. Inte sluta tänka, bara tänka lite saktare och inte associera iväg i tankarna kors och tvärs hela tiden. Jag tror på det. Hur det ska gå till vet jag inte men jag hoppas att han kan hjälpa mig att hitta nya vägar och insikter.

Hur tänker du om varför du fått din Fibro?

Om stress och utmattning i media

Jag funderar över vinklingen man ser i media gällande stress och utmattning. Varför är det bara framgångsrika personer som går in i väggen och som är sjukskrivna några månader som tas upp i media? Vad med alla dem som inte lyckas komma tillbaka till ett funktionellt liv? Alla dem som har fått utmattning som extra påslag på en redan jobbig sjukdom eller funktionsnedsättning i livet.

Det känns så enkelt att vara nere för räkning i några få månader och sedan ta sig upp och få ett bättre, lugnare och lyckligare liv eftersom man blivit medvetna och förändrat sitt liv. Tänk vad skönt som det var så det fungerade! Jag är verkligen glad för deras skull och jag förringar inte det som de gått igenom på något sätt. Att det går att bli frisk från utmattning på ett halvår och vara fullt fungerande efter det men lite justering av vardagen. Det känns nog hoppingivande för många andra som ligger på gränsen. Men det känns också som om pressen på oss andra, som inte lyckas med detta, att ta oss samman ökar. Det känns inte som en övergripande sanning, bara som en liten del i helheten. De flesta människor i utbrändhet har det inte så, det är min övertygelse.

Varför visas aldrig de som kämpar och kämpar, där kroppen inte vill vara med och där hjärnan kokar? Det finns många människor därute som har det på det viset, som blir utförsäkrade från sjukförsäkringen. Som måste kämpa med ekonomi och få livet att gå ihop fast de inte har energi och förmåga till det. Det finns dem som inte får sjukpenning för de anses för friska, som inte får a-kassa för de är för sjuka, som inte får hjälp från det sociala för de äger en bostad, en bil, eller har lite sparpengar för pensionen. Hela livet och det som de byggt upp rasar utan att de kan göra något åt det. Ytterligare andra får fortfarande sjukpenning men vet inte om den blir godkänd och de får en utbetalning för att kunna betala räkningarna förrän dagen innan. Det är en stor stress i sig att inte veta om man kan betala sina räkningar.

Jag vet inte med er andra men jag blir lite provocerad över hur det verkligen ser ut i vårt samhälle och hur det framställs i media. Det är en så stor diskrepans här. Och jag tror att hur saker och ting framställs i media blir lite av en norm fastän verkligheten inte ser ut så. Det blir ytterligare en uppförsbacke för dem som knappt klarar plan mark. Slå inte undan benen och sparka på dem som redan ligger! Media har en stor påverkan när det gäller att visa verkligheten och få till förändringar i samhället. Det är min åsikt. Vad tycker du?

Vad händer sedan?

Den tanken tänker jag varje dag, flera gånger om dagen. Vad händer sedan? Hur kommer mitt liv att se ut framöver? Vad ska jag leva av? Jag kan inte ens i min vildaste fantasi se hur en framtid skulle kunna se ut. Det är bara blankt. Inte svart eller ljust, inte kittlande eller oroande, utan bara helt blankt. Det som känns mörkt och oroande är just dagsläget, eftersom jag inte kan planera för en framtid, utan lever ur hand i mun. Ok, jag klarar mig idag och den här månaden, men hur ser nästa månad ut? Vem vet? Inte jag.

Det är svårt att vila i att det löser sig på något sätt. Jag lever ju efter tron och övertygelsen att var och en är sin egen lyckas smed och måste ta ansvar för sitt eget liv. Då kan jag ju inte bara sitta och vänta på att det ska lösa sig. Att vara sin egen smed och ta ansvar är dock inte detsamma som att klara sig helt själv och inte be om hjälp. Men initiativet och riktningen måste komma från mig. Och det är svårt att be om hjälp när jag inte vet vad jag ska be om hjälp med. Dessutom är jag ju en duktig flicka som kan själv. Även om hon inte så ofta får vara med och leka längre så finns hon kvar och försöker påverka.

All ovisshet påverkar ju även självkänslan. Om jag inte är den jag var förr, vem är jag då? Vad är min identitet och vem var den jag gav mig ut för att vara tidigare? Det känns som att leva i nuet utan vare sig framtid eller förflutet. Det kan ju vara positivt när man är säker på sig själv, men vet man inte vem man är, så förstår ju ingen annan det heller och då blir det svårt med ett socialt liv och relationer.

Jag läser mycket om människor som varit utbrända och tagit sig upp igen. Om den kamp de fört för att komma tillbaka till ett normalt liv, även om det livet ofta blir annorlunda än de hade innan. Då slår det mig att de oftast är utbrända för första gången i sitt liv och att de legat hemma i sängen under ett halvår och sedan är de sakta på väg igen. De har mycket att berätta om hur de lagt om sitt liv och prioriterar annorlunda gällande vad som är viktigt. Och sedan verkar det som om de är i full fart igen, fast med ett annat fokus. Jag hittar aldrig något om de som hamnar där igen och igen. Vad händer med dem? De som är högkänsliga men inte förstått det och bara byter riktning för att ändå komma till samma plats, i alla fall. Tar de sig någonsin tillbaka till ett så kallat normalt liv? Hur lever dem sina liv? Var finns alla dem, för de måste väl också finnas? Jag är ju inte ensam i det.

Jag har många frågor som ni ser, och inga svar. Jag vet inte vem som kan svara på mina frågor, bara att jag inte själv har svaren. Jag vill tro att det inte är hopplöst och att det finns svar och en framtid för alla. Jag är en pragmatisk problemlösare så hittar jag bara ett halmstrå, så kan jag elda under kitteln en liten stund till. Och så kan jag inte låta bli att tänka, tänk om? Tänk om jag skulle kunna hitta en väg fram till något bättre och långsiktigt, då skulle jag kunna hjälpa så många andra också. Det sista som överger en är hoppet sägs det, även om man är inne på bottenskrapet gällande tålamod, hopp och halmstrån.

Tålamod

Att ha tålamod och vänta in kroppen, att den ska läka utmattningen av sig själv i sinom tid. Det är bland det svåraste jag vet! När jag inte kan göra något aktivt för att situationen ska bli bättre utan det enda som finns är att vänta in. Vänta in kroppen, vänta in själen. Vänta, vara lugn, göra rätt och vänta på resultat.  Det är ett evigt väntande!

Jag väntar och längtar efter att fungera fullt ut, inte bara för en liten stund för att sedan behöva vila, utan fungera hela dagen. Och nästa dag, och dagen efter det, hela veckan och nästa vecka. Men det krävs så mycket tålamod att hälften vore nog.

Jag går två steg fram och ett och ett halvt tillbaka igen, väntar lite till och försöker gå framåt igen. Att acceptera att jag ska behöva vänta så länge är också svårt. Det är stressande. Jag funderar mycket på om jag kommer att bli fullt fungerande igen. Att jag kommer ha smärtor från fibromyalgin har jag accepterat och lärt mig leva med. Men jag vill fortfarande leva och fungera som en normal människa.

Jag vill inte se på mig själv som en sjuk människa, en som är identifierad med sjukdom och svaghet. Jag vägrar! Jag vill vara en människa med liv och lust och kunna göra saker jag tycker är kul oftare än några timmar per vecka. Jag vill kunna jobba igen och dra in min egen inkomst. Inte vara utelämnad till Försäkringskassans bedömning om jag är arbetsför eller inte för att kunna betala räkningar.

Just nu tycker jag hela livet handlar om tålamod och ingenting annat. Och att lyckas hålla hoppet uppe. Att kunna tro på att det kommer att bli bättre. Tro, hopp och tålamod. Och så kommer tankarna: ”Men tänk om…, vad gör jag då?” Ja, vad gör jag då? Om det inte kommer att bli bättre, att jag inte kommer att fungera normalt och orka leva fullt ut. Vad händer då?

Jag fladdrar mellan hopp och förtvivlan, tar ett nytt andetag och försöker ha tålamod!

Varför har vi så många människor i Sverige som blir utbrända?

Jag har funderat mycket på varför så många i Sverige går in i väggen? Drabbas av utmattningsdepression eller stressreaktion eller vad man väljer att kalla det. I mina ögon är det olika namn för samma sak. Bara graden av djup varierar och därmed möjligheten till att bli frisk och återhämta sig. Men det är allvarligt för alla som hamnar där. Det kostar samhället och arbetsgivarna väldigt mycket pengar. Men framför allt kostar det människan enormt mycket i form av psykiskt och fysiskt lidande. Även familjen drabbas och förmågan till sin egen försörjning. Det är inget man väljer men ändå jobbar vi oss dit med en dåres målmedvetenhet. Det handlar om arbetslivet, familjelivet, föräldralivet och sitt eget självförverkligande. Alla delar sätter stor press på oss att prestera det bästa vi kan.

Är det bara i vårt land som vi hela tiden sätter duktighet och duglighet i första rummet? För jag tror att det är en del av problemet. Det känns som om man inte är värd något på arbetsmarknaden längre om man inte är driftig, flexibel, stresstålig och kan hantera många bollar samtidigt. Läs i vilken anställningsannons som helst! Att prioritera arbetet före sig själv och familjen, och ge ut hela sig själv utan möjlighet till återhämtning. Det gäller även i det sociala livet till stor del. Titta på vad som visas i sociala media och som påverkar oss väldigt mycket trots att vi vet att det inte är hela sanningen. Jag tänker att vi delvis håller på att inrätta hela samhället för att endast passa till de få personer som är hyperaktiva, hittat sig själva och mår bra i det. De som behöver kunna lägga sin otroliga energi på något de brinner för. Det är bra att de får passa in men de flesta av oss är inte så och vi behöver också passa in. Mångfald borde vara det eftersträvansvärda men jag tycker allt blir mer och mer strömlinjeformat. Man ska ha stor tur om det just nu är modernt att vara som den man själv är.

Jag tänker att kraven behöver sänkas för att vi ska klara av att hantera alla delar i våra liv. Vi kan inte maxprestera i alla delar samtidigt, jobbet, partnern, barnen och deras skola och fritidsaktiviteter, träning och vänner. Det är en ekvation som inte går ihop. Tiden räcker inte till, vi behöver återhämtning också! Lagom måste få vara bra nog.

Varför gör vi så här? Har det med uppfostran att göra? Är det prestation som vi älskar hos våra barn, trots att det borde vara den person de formas till? Eller är det inställningen att vi alla kan bli vad vi önskar och att vi ska prioritera oss själva i första hand som sätter käppar i hjulet för oss? Att vi blir så egoistiska och själva bidrar väldigt mycket till den enorma pressen att prestera som vi utsätt för i samhället. Vad är hönan och vad är ägget här? Kommer det från våra föräldrar eller från oss själva som ett svar på samhällets krav eller som en ideologi för självförverkligande?

Det är många funderingar och jag vet inte om jag hamnar rätt i dem om vad som är grundorsaken. Förmodligen är det en del av det jag tänker och flera andra delar som samverkar. Men den största frågan är vad vi gör för att förändra detta så att vi slipper bli utbrända? Så att vi alla kan må bra och bidra till samhället och ha ett bra liv med varandra. Och följdfrågan blir vad vi kan göra tillsammans och som land för att människor ska bli friska och kunna få tillbaka ett värdigt liv? För jag är övertygad om att detta inte kan förändras av några personer/politiker/läkare/myndigheter ensamma. Vi måste alla hjälpas åt att vända denna svårstyrda skuta. Men hur?

Vad tror du? Hur tänker du om detta?

Dagen efter

Att vara inbillningsfrisk och inte känna efter får konsekvenser. Även om man är väldigt medveten om det och har stor erfarenhet av det, så är det så lätt att skjuta bort det just här och nu, när man har roligt och trivs. Ofta är det värt det för att man får en positiv och glädjefylld känsla i kroppen, men inte alls alltid. Ibland kan det till och med ge lite energi, men oftast är det glädjekänslan i kroppen som är positiv. Och det är näst intill omöjligt att veta i förväg hur det kommer att bli så, det går inte att välja rätt i förväg.

Det finns många aspekter av detta som en frisk människa aldrig funderar på över huvud taget. Att man måste planera så det alltid är väldigt glest i kalendern, välja mycket noga vad som får en plats där och ha en helt tom kalender under dagarna efter en aktivitet. Att planera in mat och möjlighet att avsluta när det blir för mycket. Att inte vara beroende av någon annan som har en helt annan agenda om aktiviteten än du själv har.

En annan del av det hela är att man anstränger sig till max och tar ut all energi för att klara av att vara sig själv för en stund och glömma allt annat. Det är få som ser allt detta som finns bakom. Du ser pigg och fräsch ut och verkar helt fullt frisk. Om det finns lyster i ögonen för en stund och så verkar ju allt frid och fröjd.

Det är få människor som förstår, som inte har varit där själva eller har erfarenhet från en person väldigt nära. Det är många frågor som dyker upp: Varför jobbar du inte? Så sjuk kan du inte vara, det märks ju inte? Orkar du detta så orkar du jobba och/eller göra saker hemma!

Inte minst sina egna tankar när man är inbillningsfrisk.

  • Jamen nu känns det rätt bra, jag är nog inte så dålig egentligen när jag känner efter.
  • Jag är nog bara lat.
  • Jag borde orka som andra.

Men smällen kommer obönhörligt dagen efter, eller två dagar efter. För ibland kan man gå på de positiva ångorna en dag ytterligare innan smällen kommer. Men lita på att den kommer! I form av utmattande trötthet, smärta, huvudvärk, hjärtklappning och krånglande mage. Det finns många sätt kroppen försöker tala om för dig att nu har du tagit i för och det tycker jag inte om!

Det är en fruktansvärt svår balansgång att hitta lagom för att få det positiva men ändå fortsätta må bra. Man vill ju så mycket! Ingen vill vara sjuk och begränsad. Alla vill ha kul och må bra!