Varför har vi så många människor i Sverige som blir utbrända?

Jag har funderat mycket på varför så många i Sverige går in i väggen? Drabbas av utmattningsdepression eller stressreaktion eller vad man väljer att kalla det. I mina ögon är det olika namn för samma sak. Bara graden av djup varierar och därmed möjligheten till att bli frisk och återhämta sig. Men det är allvarligt för alla som hamnar där. Det kostar samhället och arbetsgivarna väldigt mycket pengar. Men framför allt kostar det människan enormt mycket i form av psykiskt och fysiskt lidande. Även familjen drabbas och förmågan till sin egen försörjning. Det är inget man väljer men ändå jobbar vi oss dit med en dåres målmedvetenhet. Det handlar om arbetslivet, familjelivet, föräldralivet och sitt eget självförverkligande. Alla delar sätter stor press på oss att prestera det bästa vi kan.

Är det bara i vårt land som vi hela tiden sätter duktighet och duglighet i första rummet? För jag tror att det är en del av problemet. Det känns som om man inte är värd något på arbetsmarknaden längre om man inte är driftig, flexibel, stresstålig och kan hantera många bollar samtidigt. Läs i vilken anställningsannons som helst! Att prioritera arbetet före sig själv och familjen, och ge ut hela sig själv utan möjlighet till återhämtning. Det gäller även i det sociala livet till stor del. Titta på vad som visas i sociala media och som påverkar oss väldigt mycket trots att vi vet att det inte är hela sanningen. Jag tänker att vi delvis håller på att inrätta hela samhället för att endast passa till de få personer som är hyperaktiva, hittat sig själva och mår bra i det. De som behöver kunna lägga sin otroliga energi på något de brinner för. Det är bra att de får passa in men de flesta av oss är inte så och vi behöver också passa in. Mångfald borde vara det eftersträvansvärda men jag tycker allt blir mer och mer strömlinjeformat. Man ska ha stor tur om det just nu är modernt att vara som den man själv är.

Jag tänker att kraven behöver sänkas för att vi ska klara av att hantera alla delar i våra liv. Vi kan inte maxprestera i alla delar samtidigt, jobbet, partnern, barnen och deras skola och fritidsaktiviteter, träning och vänner. Det är en ekvation som inte går ihop. Tiden räcker inte till, vi behöver återhämtning också! Lagom måste få vara bra nog.

Varför gör vi så här? Har det med uppfostran att göra? Är det prestation som vi älskar hos våra barn, trots att det borde vara den person de formas till? Eller är det inställningen att vi alla kan bli vad vi önskar och att vi ska prioritera oss själva i första hand som sätter käppar i hjulet för oss? Att vi blir så egoistiska och själva bidrar väldigt mycket till den enorma pressen att prestera som vi utsätt för i samhället. Vad är hönan och vad är ägget här? Kommer det från våra föräldrar eller från oss själva som ett svar på samhällets krav eller som en ideologi för självförverkligande?

Det är många funderingar och jag vet inte om jag hamnar rätt i dem om vad som är grundorsaken. Förmodligen är det en del av det jag tänker och flera andra delar som samverkar. Men den största frågan är vad vi gör för att förändra detta så att vi slipper bli utbrända? Så att vi alla kan må bra och bidra till samhället och ha ett bra liv med varandra. Och följdfrågan blir vad vi kan göra tillsammans och som land för att människor ska bli friska och kunna få tillbaka ett värdigt liv? För jag är övertygad om att detta inte kan förändras av några personer/politiker/läkare/myndigheter ensamma. Vi måste alla hjälpas åt att vända denna svårstyrda skuta. Men hur?

Vad tror du? Hur tänker du om detta?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s