En vanlig morgon i ett fibroliv

Allt går tokigt, jag irrar vilse och inget är vad jag tror.
Jag kämpar mig ur mardrömmen, huvudvärken gnor.

Kroppen känns spröd som kex, knakar och är stel.
Blicken är suddig och munnen är torr, allt känns fel.

Vinglig på fötterna, långt ner till kattskålen för att fylla på knackisen.
Ljuset är starkt och ljuden höga, alla sinnen kivar om första platsen.

Med kaffet flyr mardrömmen bort, men känslan stannar en extra timma.
Allting går sakta utom tiden, den har bråttom och skyndar för att hinna.

Musklerna spänner, stretar och skriker, vill inte vara med och leka.
Blicken i spegeln undrar vem där, med ögon så utan liv och bleka.

När morgonen övergår till dager slutar huvudet tjura och motarbeta,
övertalar så kroppen att kläder kan vara bra, och att vilja samarbeta.

Snart om en stund är jag redo att fånga dagen,
att leva det liv, det bästa jag kan, för just denna dagen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s