Acceptans och tillit

Jag måste återkomma till acceptans och tillit. Det är absolut det svåraste när det gäller att leva ett bra liv trots kroppsliga besvär. När kroppen sviker gäller det verkligen att acceptera att läget är som det är just nu och det är ok – för nu. Och att lita till att det löser sig och blir bra ändå.

För en sådan som jag som vill ha kontroll över mitt eget liv och kunna göra aktiv skillnad är det jättejobbigt. Än svårare och jobbigare blir det när det kroppsliga inte förblir det samma utan blir sämre. Hur ska jag då kunna acceptera läget och känna tillit till att det blir bra hur det än blir? Det känns som Moment 22.

För mig ligger ordet acceptans närmare att ge upp en förbättring än vad Anna Kåver skriver i sin bok Att leva ett liv, inte vinna ett krig.

Hon skriver:
”Att acceptera betyder inte att man automatiskt tycker att någonting nödvändigtvis är bra, rätt, riktigt, rättvist, vackert eller liknande. Det innebär rätt och slätt att se verkligheten som den är, utan skygglappar och utan värderingar. Att acceptera innebär också att frigöra sig från tankar om hur det borde eller måste vara.”
En väldigt bra bok att läsa om acceptans! Jag ska ta och läsa den igen.

Tillit är lika svårt – förtröstan, förtroende, förlitan, tro, tillförsikt, tilltro och hopp. Tillit är inget som man lär sig eller som kommer av sig själv genom livet. Det väljer man. Tillit är så stort. Man kan känna tillit till delar av livet men vara helt utan i andra delar. Sofia Sivertsdotter skriver väldigt fint om Tillitens väg – Konsten att lita på livet. Hon beskriver sitt sätt att se på tillit och har även samlat frågor för reflektion i slutet av boken för oss som läser att själva kunna reflektera över hur vi ser på tillit och vad det innebär för oss.

Funderar du på tillit så läs hennes bok! Den är alldeles ny och jag har precis läst den. Nu behöver jag smälta de tankar som kommer och se om jag kommer lite längre när det gäller acceptans och tillit.

Det vore så skönt att slippa lägga energin på en ständig kamp, för att istället leva mer. Jag tror att många för en liknande kamp som jag gör. Vad har du för strategi för att inte gå under när det inte blir som man tänkt sig?

4 thoughts on “Acceptans och tillit

  1. Bra skrivet, jag ska läsa boken om tillit! Att hitta till acceptans och tillit är något av det svåraste som finns för sådana som oss. Man märker att du är på väg att bearbeta och införliva detta, men än finns det lite motstånd kvar. Jag vet precis hur det är, jag gick runt med ett inre motstånd i så många år, ville ha kontroll och ville ha saker och ting på ”mitt sätt”. Det kändes ofta både idiotiskt och omöjligt att behöva acceptera något som inte är som man vill att det ska vara. Man tänker ”om det bara gick att ändra på det här en aning så hade allt blivit mycket bättre” men ju mer man försöker ändra på det ju mer skjuter man oftast det man vill åt ifrån sig. Vissa saker och personer ändras långsamt eller inte alls. Att då gå in och försöka styra upp på sitt sätt innebär i slutändan oftast bara att man dränerar sig själv på energi. Där kan man egentligen bara bestämma sig för hur man själv tänker se på situationen. Ska jag kämpa och slita för att påverka det opåverkbara eller ska jag acceptera hur det ser ut idag och våga lita på att det tids nog kommer lösa sig? Det andra alternativet är nästan alltid den väg som innebär minst lidande för en själv. Stor kram på dig ❤

    Gilla

  2. Du pekar på något viktigt här. En av orsakerna till utanförskap.
    Min sjukdom syns inte (om jag inte är manisk) men jag hymlar- eller undanhåller något längre, vare sig privat eller i arbetslivet.
    Nackdelen är väl att när jag säger något behandlas jag ofta som mindre vetande om jag inte håller med om något.
    ”Han är ju psyksjuk” har jag hört massor av gånger.

    Tillit är därför svårt för mig och acceptans ännu mer.
    Båda av mig själv och min sjukdom samt att bli accepterad av andra.
    Det lär dröja innan ”sådana som jag” blir accepterade ute i samhället.
    I alla fall om man skall döma efter människor med olika fysiska funktionshinder.
    Inte ens de som vinner medalj efter medalj i Paralympics får ju vara i fred.

    Bra skrivet och tänkvärt.

    Liked by 1 person

    • Det är alltid jobbigt med saker som påverkar livet när de inte syns, oavsett om det sitter i kropp eller psyke. Att ha tillit till livet och till andra människor är lite olika tycker jag. Tillit till människor är försiktig i början, och har de missbrukat den ska det till väldigt mycket till för att kunna känna tillit igen, speciellt om de inte förstår och inte visar att de vill förändra situationen.
      Generellt tycker jag att vi bör höja acceptansen i samhället för att vi är olika och det är bra. Istället för att alla ska stoppas in i de generella facken. Jag tror att många känner sig obekväma där och inte tycker att de passar in. Andra passar inte in i facken hur gärna de än vill.
      Tänk om alla fick vara sig själva och man istället tittade på vad kan vi som individ bidra med till samhället och det gemensamma livet! Vissa vill delta mycket och andra lite men alla efter sin personlighet.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s