Att försöka och inte riktigt lyckas

Hur har det gått för er under helgerna, har ni lyckats med att orka och att må så bra det går? Jag tycker alltid det är svårt att få det att fungera på ett tillfredställande sätt. Det är på eller av för mig. Jag försöker minimera de saker som behöver göras och förberedas och jag vilar före för att orka och det går ganska bra. Men sedan är det som om jag glömmer bort mig och kör på som jag gjorde förr och inte känner efter. Jag har så svårt att hitta mellanlägen. Det resulterar i att jag, när det tar stopp, blir liggandes och förmågan att tänka går ner på sparlåga. Jag gör det varje gång. Jag lär mig inte, eftersom jag förtränger att det blir konsekvenser, trots att jag vet. Att det ska vara så svårt!

En annan sak som är svår, när man träffas många och äter tillsammans, är att äta rätt för att må bra. Fuska lite här och lite där, för att det ser så gott ut och för att andra äter det. Att inte stå upp för mig själv och låta bli det som inte är bra, när jag äter hos andra. Jag känner mig otacksam när jag säger nej till att smaka när jag är borta, eller väldigt jobbig och knepig att ha att göra med, speciellt om jag har med mig egen mat. Det känns så obekvämt och därför gör jag avkall på att må bra och tar smällen som jag vet kommer efter. Att det ska vara så svårt!

Varför är det så svårt att vara snäll med sig själv när man vet hur man ska göra för att må så bra det går? Dels tror jag det har att göra med acceptans, att jag inte riktigt accepterar att jag inte är som jag var förr och vill trotsa och inte gå med på faktum. Jag är som ett barn i det läget. Dels handlar det om att jag vill ju så gärna göra allt och vara med på allt. Vill inte missa något. Och det passar inte ihop med min förmåga just nu. Egot vill så mycket, men det är inte kroppen och knoppen med på och protesterar på det viset de kan. Genom bl.a. smärta, energilöshet och hjärndimma.

Hur ska man göra då? Jag har inte riktigt listat ut det än. Men jag tror att det handlar om att lära om, att förändra sitt beteende. Och att förlåta sig själv när det inte går bra och försöka igen. Om jag tittar i det långa perspektivet ser jag ju en förbättring även om den går långsamt. Och jag som kan ha ett jättebra tålamod med andra har inget tålamod med mig själv.

Jag tror också på att göra en sak i taget och att undvika stress med alla medel. Kommer jag in i ett stressat läge så försvinner allt jag lärt mig, puts väck på nolltid, och jag gör helt fel. Jag måste passa på mig själv, så jag gör det jag lärt mig fungerar, och inte reagerar med ryggmärgen. Det tar energi att vara alert, för att göra rätt, och hushålla med energin. Det känns som Moment 22 många gånger och väldigt tröstlöst. Men är det något jag lärt mig från min mamma, så är det att lite bra mat och sömn gör underverk när jag är låg, trött och har ont. Det kommer en bättre dag, även om den dagen inte är idag!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s