Acceptans och tillit

Jag måste återkomma till acceptans och tillit. Det är absolut det svåraste när det gäller att leva ett bra liv trots kroppsliga besvär. När kroppen sviker gäller det verkligen att acceptera att läget är som det är just nu och det är ok – för nu. Och att lita till att det löser sig och blir bra ändå.

För en sådan som jag som vill ha kontroll över mitt eget liv och kunna göra aktiv skillnad är det jättejobbigt. Än svårare och jobbigare blir det när det kroppsliga inte förblir det samma utan blir sämre. Hur ska jag då kunna acceptera läget och känna tillit till att det blir bra hur det än blir? Det känns som Moment 22.

För mig ligger ordet acceptans närmare att ge upp en förbättring än vad Anna Kåver skriver i sin bok Att leva ett liv, inte vinna ett krig.

Hon skriver:
”Att acceptera betyder inte att man automatiskt tycker att någonting nödvändigtvis är bra, rätt, riktigt, rättvist, vackert eller liknande. Det innebär rätt och slätt att se verkligheten som den är, utan skygglappar och utan värderingar. Att acceptera innebär också att frigöra sig från tankar om hur det borde eller måste vara.”
En väldigt bra bok att läsa om acceptans! Jag ska ta och läsa den igen.

Tillit är lika svårt – förtröstan, förtroende, förlitan, tro, tillförsikt, tilltro och hopp. Tillit är inget som man lär sig eller som kommer av sig själv genom livet. Det väljer man. Tillit är så stort. Man kan känna tillit till delar av livet men vara helt utan i andra delar. Sofia Sivertsdotter skriver väldigt fint om Tillitens väg – Konsten att lita på livet. Hon beskriver sitt sätt att se på tillit och har även samlat frågor för reflektion i slutet av boken för oss som läser att själva kunna reflektera över hur vi ser på tillit och vad det innebär för oss.

Funderar du på tillit så läs hennes bok! Den är alldeles ny och jag har precis läst den. Nu behöver jag smälta de tankar som kommer och se om jag kommer lite längre när det gäller acceptans och tillit.

Det vore så skönt att slippa lägga energin på en ständig kamp, för att istället leva mer. Jag tror att många för en liknande kamp som jag gör. Vad har du för strategi för att inte gå under när det inte blir som man tänkt sig?

Förståelse

Varför är förståelse så viktigt när man inte mår bra? Förståelse från läkaren, familjen och vännerna. Räcker det inte med att vi själva känner hur vi mår? Nej, jag tror inte det ,för om vi inte får andra att tro på det vi säger börjar vi själva tvivla på hur vi verkligen mår, trots att vi egentligen vet. Vi tänker att – jag är nog lite känslig ,eller jag är nog egentligen lite lat, eller det är nog inte så farligt, det går väl över. Vi förminskar oss själva eftersom ingen annan tror på oss. – Det är bara att sluta känna efter och köra på så blir det bättre längre fram. Men det blir väldigt sällan så. Eller så blir vi offer och martyrer och det är inte bra alls för att kunna ta sig själv till ett bättre mående.

Ofta blir man så van vid att inte må bra så man kör på lite till, blir ännu sämre, vänjer sig och kör lite till. Tills det inte går alls längre och då har kroppen blivit utbränd utöver det som var grundorsaken, stress eller sjukdom. Och då är det lång väg tillbaka. Det är inte heller säkert att man får förståelse ens då.

Vi som inte mår bra blir experter på att manipulera oss själva. Om jag duschar, klär mig snyggt och sminkar mig så ser jag piggare ut och känner mig lite piggare. Jag lurar både mig själv och min omgivning att tro att det är inte så farligt. Vi känner inte efter så mycket för det blir så jobbigt då och vi blir rädda att ramla över kanten till hopplösheten och det svarta. Undermedvetet tänker vi att – om jag blundar och inte lyssnar på kroppen så kan jag lura den till att tro att allt kommer att ordna sig. Vi ljuger så vi tror oss själva. Vi vill inte visa oss sårbara! Jag tror det är så starkt eftersom det ligger i generna för överlevnad.

Om vi vill bli förstådda och ha chans till att få hjälp så måste vi kunna visa oss sårbara, visa upp det verkliga som är och inte en putsad, fin fasad. Kanske inte hela tiden men när vi försöker förklara för läkaren, familjen eller vännerna. Försök sätta ord på hur du känner dig och hur det känns i din kropp. Och det behöver inte vara lika från timme till timme eller från dag till dag för att det ska vara verkligt och äkta. Det är vanligare att det varierar. Ena dagen funkar någonting ganska bra men nästa dag inte alls. Det är dagsformen som avgör och den är beroende på så mycket. Det är mat, näring och sömn, ansträngning och återhämtning, hormoner, tankar och känslor.

Ibland kan man kanske tjäna på att spela rollen som sig själv när man mår som sämst för att få gehör och förståelse. Det är ju sällan någon ser oss de gångerna eftersom då gömmer man sig ofta hemma och under täcket, man går undan eftersom man inte vill visa sig sårbar.

Det jag vill säga är att det är viktigt med förståelse för att kunna få hjälp, känna sig berättigad till sin egen sanning och kunna ta sig vidare mot ett bättre mående. Men det är inte lätt för utomstående att kunna se och förstå eftersom vi är så duktiga på att dölja, även när vi verkligen försöker berätta. Det är lite moment 22. Om vi förstår motsättningarna i det hela kanske det går lite lättare att nå fram.

Med hopp om en bättre framtid med förståelse från dem som har betydelse i ditt liv!

Att inte pressa sig för långt

Hur vet man vart gränsen går? Vet du det? Jag vet det uppenbarligen inte, trots att jag bränt ut mig flera gånger så har jag inte lärt  mig. Jag jämför mig hela tiden med vad jag klarade när jag var helt frisk och med hur mycket andra friska människor klarar. Jag vill ju inte se mig själv som sjuk och en skadad vara. Jag vill vara kapabel och orka göra det jag hinner tänka i min hjärna. Jag är inte i synk med kropp, energi och i tanke.

Jag hinner tänka så oändligt mycket mer än jag klarar att genomföra. Det känns ungefär som om jag hinner tänka, planera och organisera saker tio gånger fortare än kroppen klarar att utföra det. Om jag skulle göra en lista på allt jag tänker att jag ska göra och som jag vill eller anser mig behöva göra så växer den listan så fort att jag måste gå med stora rödpennan och stryka 99% av allt som hamnar där. Det är nedslående för en prestationsnörd som jag. Jag mår som bäst när jag har genomfört saker på ett lyckat sätt som jag planerat och även saker som dyker upp i farten. Prestationslycka, jag känner mig duktig och nöjd! Jag gör något bra, kreativt eller nyttigt med min tid och är inte lat.

Men nu sitter jag här och orkar ingenting känns det som. Kroppen har sagt, nej, stopp och belägg! Vila är det du ska ägna dig åt. Hur gör man? Jag tycker jag vilar och vilar, men så fort jag känner ett uns av energi gör jag av med den på något som den bara nätt och jämt räcker till. Det kan vara enklare hushållsarbete som verkligen behövs göras, dels för att inte hemmet ska sjangsera och dels för att vara med och hjälpa till i ett gemensamt hem. Det kan också vara något kreativt eller vilsamt som att skriva eller gå i skogen. Men väldigt ofta skannar jag nätet efter saker som kan hjälpa mig att må bättre och få mer energi.

Det ger mig någon form av tillfredställelse och känslan av att jag inte har gett upp. Att ge upp är för mig att lägga mig ner och gråta och känna mig som ett offer under omständigheterna. Att inte se en framtid som är bättre. Jag klarar inte av att inte göra något och ändå förvänta mig en positivare framtid. Den ekvationen går inte ihop. Som Einstein lär ha sagt: ”Definitionen av galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annorlunda resultat”. Jag måste göra något annorlunda för att det ska bli en förändring, men jag har fortfarande inte hittat rätt väg eller tillvägagångssätt.

Det dyker upp en pusselbit här och var men jag märker knappt att det går framåt, bara att jag blir klokare och förstår bättre, men inte att jag mår bättre. Jag känner att jag har tålamod så länge jag lär mig något nytt, får en ny insikt och känner hopp om förbättring, men det är svårt att göra det hela tiden. Tyvärr så är tid och tålamod inte något som samhället runt omkring oss värderar och det stressar och motverkar mitt mål att bli frisk.

Har du lyckats ändra till liv för att inte pressa dig för långt? Hur har du gjort och hur tänker du?